– Här är burkarna i recepturen där man sitter och gör i ordning läkemedlen. I början fick man göra nästan alla piller, pulver och tabletter själv. Burkarna skulle dammas av (?) nästan varje dag. Det fick vi hjälpa till med. Ett särskilt giftskåp fanns också, det låstes på kvällen.
– I ett särskilt rum på baksidan satt vi och vevade pulver, kapslar och allt möjligt. Apparaten där vi trillade piller var en träskiva med en räfflad järnbit. Det fanns nikopodium, ett slags mjöl som man talkade med så att pillren fastnade.
– Vi sålde även blodiglar, det var det värsta jag visste. Jag kunde inte med det där. De kom från södra Sverige eller utlandet. Men så kom kriget, då kom det inga. När kriget var slut fick vi in dem igen. Det värsta jag visste var att gå ner i källaren och öppna en burk och där virvlade de runt. Det låg en sten på locket. Man skulle ha en liten burk med vätska och skruva igen en kork för de köpte bara en i sänder.
Linnea tycker ändå att det har varit ett bra arbete och hon trivdes fantastiskt bra.
– Jag avancerade och fick hjälpa till i recepturen, det var en stor ära, berättar Linnea.
Även Linneas syster Anna började arbeta på Lejonet.
År 1960 firade de 40 respektive 35 år hos samma arbetsgivare. Linnea avled 94 år gammal, ett år efter att intervjun gjordes.